Slipsar, floskler och pinsamma selfies – varför har cheferna i offentlig sektor förvandlat Linkedin till en personlig lekstuga?
Det räcker med att öppna appen i fem sekunder för att dränkas i en våg av självgodhet som får nackhåren att resa sig på alla under 35. Där står de: enhetschefer, kommundirektörer och projektledare från det offentliga Sverige, poserande i motljus med en kaffekopp och en text om ”vikten av att våga vara sårbar”. Det är som om hela den byråkratiska apparaten har drabbats av en kollektiv identitetskris där man desperat försöker tvätta bort stämpeln av grå pärmar genom att vara ”personlig” på nätet. Men resultatet blir tyvärr raka motsatsen. Istället för att framstå som moderna ledare framstår de som en parodi på sig själva, där varje morgonmöte säljs in som en livsförändrande spirituell upplevelse. För oss som faktiskt använder sociala medier för att nätverka eller inspireras har Linkedin blivit en digital skämskudde där cringe-faktorn slår i taket snabbare än en budgetöverskridning i en mellansvensk kommun.
Det mest provocerande är inte nödvändigtvis bilderna, utan den totala bristen på självinsikt i de texter som produceras. Vi pratar om människor som sitter på våra gemensamma skattepengar och som lägger arbetstid på att skriva långa, snyftiga inlägg om hur de ”lärde sig något av att missa bussen”. Det är en sorts narcissistisk ödmjukhet som blivit hårdvaluta i den offentliga sektorns chefskretsar. Man använder ord som ”agilt”, ”inkluderande” och ”transformativt ledarskap” som om det vore magiska besvärjelser, men bakom de fina orden ekar det tomt. Medan vården går på knäna och skolan kämpar, tycks cheferna vara mer upptagna med att samla ryggdunkningar från sina egna kollegor i ett ekokammarsystem av likes. Det är en cirkel av inbördes beundran där ingen vågar säga att kejsaren – eller i det här fallet, avdelningschefen – är naken och faktiskt ganska pinsam.
För den yngre generationen, som vuxit upp med att genomskåda oäkta content på en millisekund, blir den här typen av ledarskap helt irrelevant. Vi ser igenom den krystade glädjen och de konstruerade ”insikterna”. Det skapar ett enormt förtroendegap. Hur ska man kunna ta en chef på allvar när man vet att nästa gång man ses, kommer personen förmodligen att smygfota sina egna händer under ett möte bara för att kunna posta ett inlägg om ”fokus”? Det är dags att de offentliga cheferna lägger ner mobilen, slutar jaga digital bekräftelse och faktiskt börjar fokusera på det uppdrag de är satta att sköta. Att vara en bra ledare handlar om att leverera resultat och stötta sina medarbetare i verkligheten, inte om att bli en halvdan influencer på en plattform som ingen under 30 egentligen gillar.