Vi ser henne överallt. I glittriga scenkläder på de största scenerna, i kaxiga intervjuer och som den självutnämnda rösten för en hel generation unga kvinnor. Zara Larsson har byggt ett imperium på att vara ”orädd”, men frågan är var gränsen går mellan att vara modig och att vara direkt destruktiv för de unga tjejer som slaviskt följer varje steg hon tar på Tiktok och Instagram. Bakom den polerade popstjärnefasaden döljer sig en retorik som allt oftare handlar om att splittra snarare än att ena, och som lämnar en bitter eftersmak av att hat blivit en del av hennes personliga varumärke. Det är dags att vi vågar lyfta på locket och fråga oss om den här typen av aggressiv feminism verkligen hjälper unga tjejer att bygga självkänsla, eller om den bara lär dem att världen är en krigszon där anfall alltid är det bästa försvaret.
Det har blivit Zara Larssons signum: att kasta ur sig tvärsäkra uttalanden som får internet att koka, för att sedan luta sig tillbaka medan följarna gör grovjobbet i kommentarsfälten. För en 18-åring som försöker hitta sin plats i en redan komplicerad värld kan Zara framstå som den ultimata frihetssymbolen, men vid en närmare granskning ser vi en kvinna som ofta predikar tolerans samtidigt som hon själv utövar det motsatta. Hennes beryktade uttalanden om män som grupp har blivit legendariska, men är det verkligen en sund grund att stå på för en ung tjej som ska navigera i relationer, arbetsliv och vänskap? Att bygga sin identitet på förakt mot en annan grupp är sällan en framgångssaga för den mentala hälsan, ändå är det precis den bittra cocktailen som serveras dagligen till miljontals unga följare.
Man kan inte heller ignorera den enorma dubbelmoral som tycks genomsyra hela hennes offentliga person. Å ena sidan ska allt handla om systerskap och att ifrågasätta skeva ideal, men å andra sidan lever hon i en värld av extrem konsumtion och ytlighet som är nästintill omöjlig för en vanlig människa att uppnå. Det skapar en farlig kognitiv dissonans hos unga tjejer; de förväntas vara politiskt medvetna rebeller samtidigt som de ska spegla sig i en popstjärnas ouppnåeliga lyxliv. Istället för att inspirera till verklig förändring, blir Zara en symbol för en sorts ”performance-feminism” där det viktigaste är att skrika högst och se snyggast ut i rätt vinkel, snarare än att faktiskt bidra till en bättre dialog.
När vi scrollar förbi hennes senaste utspel på sociala medier är det lätt att dras med i de snabba kickarna och den kaxiga attityden. Men vi måste våga vara skeptiska. En förebild ska väl ändå vara någon som lyfter andra utan att behöva trycka ner någon annan? Zara Larsson har valt en väg där kontroverser är valutan och där ilskan är bränslet. För de unga tjejer som ser henne som en ledstjärna riskerar vägen att bli kantad av onödiga konflikter och en världsbild där empati har fått ge vika för egoism. Kanske är det dags att vi slutar hylla det som bara låter högst, och istället letar efter förebilder som faktiskt har något substantiellt att säga – utan att behöva använda hatet som språngbräda.