Ställ dig i ledet, dra på dig uniformen och var beredd att offra allt. Så låter det från myndighetshåll när krigsmolnen hopar sig, men sanningen är att peppen för att kriga för kung och fosterland är på en absolut nollpunkt. För varför i hela friden skulle en generation som knappt har råd med en etta eller ser en framtid i en krackelerande välfärd vilja agera mänsklig sköld? Här är sanningen om varför försvarsviljan dött – och varför det gamla tjatet om männens plikt är helt ute och cyklar.
Det snackas om totalförsvar, civilsamhälle och plikt i varenda nyhetssändning, men de som styr verkar ha missat en ganska avgörande detalj: motivation säljs inte på burk. För oss som är födda mellan 1990 och 2008 känns idén om att dö för en gräns på en karta som ett dåligt skämt från förra seklet. Vi har vuxit upp i en globaliserad värld där vi är mer kopplade till folk på andra sidan jorden via Discord än till våra egna grannar. Att då förvänta sig att vi ska känna en brinnande lust att gräva ner oss i en skyttegrav i Småland är inte bara naivt, det är direkt verklighetsfråntänt.
Flera rapporter och artiklar har på senare tid pekat på att försvarsviljan är i fritt fall, och siffrorna för kvinnor sticker ut ordentligt. Men här måste vi faktiskt våga ställa den obekväma frågan: kan man verkligen kräva total trygghet om man själv vägrar bidra till den? Det blir en provocerande dubbelmoral när kvinnor i undersökning efter undersökning backar från försvaret, men samtidigt utgår ifrån att samhället ska skydda dem till varje pris. Om hälften av befolkningen väljer att stå vid sidlinjen, vem ska då hålla gränsen? Det går inte att se säkerhet som en gratistjänst man bara kan utnyttja utan att själv lyfta ett finger. Att förvänta sig att ”någon annan” ska ta kulan medan man själv väljer bort ansvaret är ett svek mot hela idén om ett gemensamt land.
Samtidigt kvarstår det största problemet: den unkna idén om att det på något magiskt sätt skulle vara männens naturliga kall att dö i krig. Det är 2026, och vi pratar om jämställdhet i alla andra sammanhang, men så fort det börjar skramlas med vapen förväntas män plötsligt checka ut sin personlighet och förvandlas till kanonmat. Det är en föråldrad och sexistisk syn på maskulinitet som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Varför ska en ung kille tvingas ge upp sina drömmar, sin karriär och sin trygghet bara för att han föddes med en viss biologi? Idén om att män ”är skyldiga” staten sitt liv är en kvarleva från en tid vi borde ha lämnat bakom oss för länge sedan.
Om staten vill att vi ska bry oss om landets säkerhet måste landet först visa att det bryr sig om oss. När unga människor ser en bostadsmarknad som är riggad mot dem, en psykvård som har flera års väntetid och en klimatpolitik som mest känns som ett "lycka till", då dör lojaliteten. Man kan inte förvänta sig uppoffringar av en generation som man har sålt ut till högstbjudande. Vill ni ha försvarsvilja? Ge oss då något som faktiskt är värt att försvara. Tills dess kommer kallelsen till mönstring fortsätta att hamna i papperskorgen – precis där den hör hemma när kontraktet mellan stat och medborgare har brustit.